Laddar Evenemang
  • Detta evenemang har redan ägt rum.

Årets sommarutställning: Släpljus

12 maj 2022-2 oktober 2022

Konstnärer:
Chiara Bugatti (1991, IT), Susanna Jablonski (1985, SE), Cia Kanthi (1984, SE), Anna Ting Möller (1991, CN/SE), Cara Tolmie (1984, SC), Danae Valenza (1985, AUS)

Genom flimrande gaser, syrliga dofter, minnesluckor och lämningar efter platser som gått upp i rök, utforskar sex samtida konstnärer mötet mellan verk, tidslager och berättelser som finns bevarade i Carl Eldhs ateljé och sina egna pågående praktiker. Utställningen undersöker vårt förhållande till historieskrivning, förgänglighet och omsorg. Hur behandlas vår relation till historien genom unga konstnärskap idag? Och vad fyller museet för roll som plats för gemensamma minnen?

 

Susanna Jablonski, Cara Tolmie, Listening Panels, 2022, detalj. Foto: Valdemar Asp

Skulptören Carl Eldh (1873–1954) levde under en tid då de stora museerna etablerades och det moderna samlandet tog fart. Han var med att gestalta tympanonfältet över ingången till Nordiska museet, och följde nära etablerandet av nymodigheter som Historiska museet och Skansen, utifrån ett nytt och modernt ideal att försöka rädda in i framtiden allt det människan hittills uträttat som för tiden ansågs viktigt. Kanske är det inte en slump att han redan under sin livstid verkat närma sig idén om att omvandla sin egen arbetsplats till ett museum? I en gest ovanlig för sin tid valde han att spara en stor mängd av sina gipser – förlagorna till verk oftast menade i andra material och placeringar. Det som finns kvar i ateljén är en slags vålnader efter dessa verk. En samling som i nära oändlighet går att veckla ut, närma sig från olika perspektiv och utforska. Hur förhåller vi oss till det som är bakom oss, genom de fysiska lämningar som blivit kvar? Med utgångspunkt i Carl Eldhs konstnärskap, museet och dess samlingar, presenterar sex konstnärer platsspecifika undersökningar i form av installationer, ljus, ljud, skulptur och rörlig bild, i skulptörens forna ateljé och i dess trädgård. Verken slingrar sig mellan det personliga och större skeenden, där de presenterar försök att närma sig historien – sin egen, eller vår gemensamma.

Hur skapas egna och kollektiva minnesbilder, och hur ser vår relation ut till det ofrånkomliga försvinnande som vi alla är en del av? Vad finns det för potential i konsten att skapa brottytor till nuet, och till nya läsningar av platsen?

Att släpa är att dra något efter sig med tyngd, släpljus en ljussättning som ger långa skuggor. Utöver att ge ett vackert sken, används det av konservatorer för att avslöja skiftningar och förändringar i undersökandet av historiska konstverk.

Till utställningen följer ett publikt program som bjuder in ytterligare konstnärer, forskare, författare och poeter att vidare utforska ämnet.

Utställningen produceras med stöd av Pontus Bonnier, Barbro Osher Pro Suecia Foundation, Kungl. Patriotiska Sällskapet, Stockholms stad och Kulturrådet.



Relaterat
Inga inlägg hittades.